torsdag 8 september 2016

Ett stort steg för en liten människa ...

Idag hände det - IDAG - Färgargårdens andar är här ...

... och det känns ända in i hjärteroten.


Vilken konstig, helt främmande känsla att hålla en nyfödd bok i sin hand. Sticka näsan i den och dra in alla bokstäverna. 


Vill du veta hur det känns? Mmm ... det luktar nytt, klistrigt, trycksvärtigt, nervkittlande och helt underbart. De styva helt orörda bladen känns mjuka mot mina fingertoppar. Herregud, det är helt magiskt! Kan knappt förstå. Mina egna berättelser i en bok, i en riktig bok, tillsammans med andra begåvade skribenter. Som Skrållan i Vi på Saltkråkan sa: "Kan du förstå det?" Overkligt men sant!
Visar IMG_6467.JPGEtt andetag och jag tänker på alla de timmar som trots allt lagts ner för att nå fram till denna underbara dag, inte bara av mig utan av alla som medverkat till bokens födelse. Borde verkligen fylla champagneglaset med hoppande bubblor och skåla för livet! För det fria ordet och för mänsklighetens stora förmåga och möjlighet att få uttrycka sig. Skåla för det underbara som pågår här och nu. Som ger mig lust att leva lite till, lite längre, lite högre, lite mer och framförallt mer kreativt.

Tack alla ni fina som funnits där för mig, ni som gett mig stöd, mod och motivation till att våga vinna livet tillbaka! Ni som gett mina drömma vingar att landa i Färgargårdens anda och Kim M Kimselius garn. Jag har sagt det förut och säger det igen, det finns ingen som du, Kim M Kimselius. Jag är enormt och ödmjukt tacksam. Du spelar i en klass för sig.


Imorgon, imorgon tänker jag fylla mitt finaste kristallglas till brädden och skåla för min nya baby och orden som bor i mina fingrar!



Idel Strålstjärna - Livs levande


torsdag 1 september 2016

Bullmamman som sprack ...

Upplever du också att drömmen om bullmamman som glatt står leende med nygräddade bullar och mjölk när barnen kommer hem från skolan, känns oändligt långt långt bort?
Bildresultat för bullmamma
Ibland har jag önskat att någon kunde gett mig en föräldrar utbildning som innehöll språkkunskaper. Jag har insett att jag måste ha problem med det svenska språket. Någon som känner igen sig? Vad jag menar är i själva verket, hur skall man göra för att tränga igenom den dimma som finns bland barn och ungdomar?  Hur svårt kan det vara undrar jag.

"Var snäll och häng upp handduken efter dig" 
Betyder precis det. Häng upp handduken på en krok som finns uppskruvad på en vägg. Väldigt enkel uppmaning.

"Häng upp jackan"
Det här är enormt svårt, det förstår jag, eftersom det finns så många krokar att välja på. Men man kan, tror det eller ej, välja en och hänga upp sin jacka.

"Plocka ur din väska, det är något som håller på att krypa ur den"
Efter att ha hoppat över samma väska mitt i hallen under en veckas tid kan det vara bra att plocka ur det som finns i den. Risken finns annars att miljö- och hälsonämnden dyker upp och utnämner vite.

"Är du gullig och plocka i ordning på ditt rum" 
Betyder att den orkan som roterat i rummet och lyckats få till klädhängare överallt kan avslutas.Det går att varje dag hänga upp sina kläder utan väderkvarnsmetoden. Och lägg märke till, utan tjat.

"Kan du duka till middagen?"
Inget svårt alls. Hämta bestick och tallrikar och ställ på matbordet. Inte ta ut tre glas och ställa på diskbänken för att därefter sätta sig och snabbchatta lite.

"Lägg smutstvätten i tvättkorgen"
Det finns en korg i samma rum där den stora fyrkantig lådan med en rund lucka finns. I korgen går det att lägga smutsiga kläder. Det går, jag lovar. Man kan även portionera ut tvätt till den fyrkantiga lådan och sätta igång en liten karusell. Istället för att förvånat och lätt aggressivt vråla ut varför träningsbyxorna luktar illa. Och ingen har tvättat. 

Den där Inge är ju en intressant man. För att inte tala om lilla Inga. Hon skulle jag vilja få fatt i och hänga upp i bh banden och läsa lusen av. Hon gör en massa sattyg och ställer till med allt möjligt otyg. Men inte en människa hinner se henne för hon är snabb som blixten en kulen vinterdag. 

"Du bara tjatar hela tiden kan du lägga av!"

"Jaha, så konstigt då. Det här är upplysningsvis inget hotell, så vitt jag vet, och inget Bed and breakfast heller".

Lite smått får man då sitt argsinta uttryck. Huvudet far runt en tio varv, varvid vitglödgande fradga börjar sippra ut ur mungiporna. Då kommer den där helt oförstående attityden, lägg märke till, från en datorspelare eller padd-anhängare, som inte ens lämnar blicken från skärmen.

"Varför är du arg?"

Ja varför i baljan ... Tror till och med fåren nere i hagen skulle fattat vinken långt tidigare. 

"Ja vad tror du, du skulle möjligtvis inte kunna hjälpa till".

"Men det är ju du som är vuxen. Du är ju förälder och skall väl ta hand om dina barn"

Hur i hela fridens namn gick det här till?

Drömmen om bullmamman sprack ...

Idel Strålstjärna


måndag 29 augusti 2016

Ja, det är sant och helt otroligt jätte jätteverkligt!

Två dagar till ...två dagar, två dagar!!!

Om två dagar finns boken "Färgargårdens andar", novellantologin där jag medverkar, rykande färsk för leverans på både adlibris och bokus.

Bildresultat för färgargårdens andar

Själv har jag inte fått mina exemplar från förlaget ännu, men det sägs att de är på väg.

Å vad jag längtar, det skall bli så spännande att få hålla i den här boken. Känna tyngden, sticka näsan i bladen, andas in trycksvärtan. Känna den där rysningen ur den underbara tanken att en del av mig finns därinne.

Jag, en del av dessa fantastisk starka kvinnor som har lämnat sina avtryck i form av sina noveller.  Jag är mäkta stolt och andäktig inför vad som skapats mitt framför mina ögon. Jag undrar just vad min gamla svenskalärare skulle sagt om hon såg mig nu. Hon som rättade mina uppsatser. De som var sida upp och sida ner. Fulla med obegriplig felstavad barndomsfantasi. Jag kan inte låta bli att låta en liten liten känsla av seger smyga sig in, trots allt.

Nu hoppas jag innerligt och önskar och längtar att också du förstås vill läsa och att du i alla fall är lite lite nyfiken ...

Måndagskram

Idel Strålstjärna


söndag 28 augusti 2016

Jag kom ut ur garderoben ...

Har du också en inre spärr som bromsar dig att verkligen uttrycka det du brinner för?  En spärr som hindrar dig från att uttala det du står för eller det du skulle vilja göra?
För mig har det varit svårt att verkligen tro på mig själv och det jag gör. Tro så mycket att jag vågat uttrycka de tre magiska orden:
”Jag är författare”.
För vad skulle folk tro? Säga? Att hon är någon som tror sig kunna något? Aj, vemmeligen hur illa skulle det inte låta? Slå sig för bröstet och tro sig vara bättre än någon annan! Det är väl ändå bättre att knipa igen och aldrig erkänna. Bäst så.
Aj, aj, aj.  Så var jag där igen, som många med mig, den där Jante. Någon som sett honom. För det måste väl vara en han, eller? Att han aldrig skulle kunna gå och lägga sig, helst dränka sig, i en slaskig geggig göl och aldrig komma upp igen. Hur kan någon som ingen sett få ta så stor plats och påverka så många? Kan man skicka en lönnmördare på ett sådant fall?
I veckan hände det magiska. En kvinna kom fram och frågade:
”Är du författare`? Jag har läst på facebook …”
och döm om min egen förvåning när jag öppnade min dörr och hörde mig själv svara:
"Javisst, och det är så fantastiskt roligt!”
Bildresultat för bild på öppen dörr
Det mina kära läsare kom direkt från mitt hjärta utan att jag hann tänka. Jag kom ut ur garderoben och det kändes helt underbart. Blev varm i hela kroppen och jag la märke till hur jag växte när jag kunde stå för det som faktiskt är jag. Så nästa gång du träffar mig:

"Fråga mig och jag skall svara".
Önskar dig en underbar söndag!


Idel Strålstjärna

fredag 12 augusti 2016

Jag vill ha din man ...

"Jag vill ha din man", säger jag till kvinnan över disken och blinkar med båda ögonen. 
Hon blirar lätt på mig med sina underfundiga samtidigt som en lätt rodnad slår upp på hennes redan rosiga kinder. 

Mannen bakom mig i kassan tittar nyfiket. Med tanke på vår stora åldersskillnad skulle jag tro att han funderar på hur det gick till. Eftersom det åtminstone bör skilja minst, jag säger minst för att vara på den säkra sidan, trettio års skillnad mellan kvinnan och mig, förstår jag honom. Det ser till och med ut som om hans tankar fluktar runt omkring hur han skulle kunna sälla sig till det nätverket. Som lyckas fånga så unga kvinnor. "Vilseledd av falsk reklam", tänker jag snabbt och ger mannen bakom mig ett snävt ögonkast.

Barnet inom mig viker sig av skratt medan jag själv i hypnosliknande takt öppnar munnen utan att få fram en stavelse. Det hysteriska i situationen späs ytterligare på när den strama kvinnan bakom disken föder fram. "På vilket sätt menar du att du vill ha honom?" Hastigt ser jag en bild framför mig. En man av tiden välbevarad, serverad på silverbricka med ett gnistrande äpple i munnen och grädde på toppen av hela härligheten. Ja, det vill säga inte på den härligheten.

Mitt inre är i uppror. Det inre barnet ligger dubbelvikt och slår sig på knäna. Stämbanden som normalt sett brukar vara väloljade har fullständigt kört slut på smörjmedel. Mitt levande frysta jag signalerar obehag och varningsklockorna är påslagna. De signalerar för fullt. Beteendefel, beteendefel, beteendefel. Därför försöker jag på något sätt styra in mina tankar på någon form av autopilot så att ljud kan komma fram ur min lekamen. Vad hjälper det. Tydligen helt stängt på bolaget idag och ingen hemma. 

Kvinnans röda färg har stegrats ytterligare några grader. Långa välmanikyrerade låtsasnaglar trummar på kassadisken. För dagen uppmålade i ljust lila. Min tunghäfta släpper äntligen och jag få fram: "Jag skulle bara vilja be, jag skulle bara vilja behöva, jag skulle behöva, kan jag få, skulle du tro att det skulle vara möjligt med juridisk hjälp av din man? Ingenting annat".

Fy sjutton för att göra ärenden på fredagar! 

Idel Strålstjärna

lördag 6 augusti 2016

Du ska inte tro det blir sommar...

Du ska inte tro det blir sommar… men det vad precis vad det blev det ...

Augusti 2016


Boken, mina kära läsare, antologin, ”Färgargårdens andar”, i vilken jag deltar, med inte mindre än sju noveller, befinner sig, i detta nu, för tryckning. Vårt gemensamma sommarbarn har bearbetats under en tid på förlaget och är på väg att födas. Den finns nu att förhandsbeställa på adlibris och bokus. Kan du fatta, jag förstår det knappt själv, den finns!




Hjärtat dunkar av ett flimrande lyckorus, dimman ligger tät framför mig, jag håller andan fast jag lever, jag lever så in i norden!


Idel Strålstjärna

fredag 5 augusti 2016

Vi återkom till brottsplatsen ...

Juli 2017

Det närmade sig med stormsteg, boken hade fått ett utkast, vi hade fått tillgång till utkastet och vi var på väg mot redigeringshelgen. Det var dags för sista dansen, sista chansen …

Vi återkom till brottsplatsen. Färgargården i Eringsboda.

En slutlig möjlighet till justering och redigering. Kontroll av envisa små ord som ville tränga sig in i texten. Se med nya ögon på våra texter som varit iväg på korrekturläsning. Höra varandras texter. Njuta av gemenskapen och kasta oss in i nya skrivarplaner.

Det magiska hände. Vi blev ett med vårt skrivarprojekt, Färgargårdens andar. Vi levde med Färgargårdens andar, andades Färgargårdens andar, skrattade och grät med Färgargårdens andar. Svettades med Färgargårdens andar. Fram kom det slutgiltiga resultatet.

Boken var klar för sättning och tryckning, det var nu eller aldrig. Allt var på sin spets, som jag såg det frammatat av pärlbandet.

Vi var alla ivriga, satt med bultande hjärtan, knutar i magen och bultande underliv. Fångade i en stormvind. Vårt älskade barn var på väg att födas och vi var mammor med blödande hjärtan. Vi ville vårt älskade barn det allra bästa och det värkte att släppa taget.  Vi hade turen och fick den bästa barnmorskan av dem alla …

Idel Strålstjärna


torsdag 4 augusti 2016

Färgargårdens andar föddes ...

Jag sög in ett djupt andetag. Smakade på det. Såg förundrat stjärnan i det blå. Vår novellsamling, vår antologi som hade fått ett arbetsnamn. 

Färgargårdens andar 

Vad det fantasi eller vad det verklighet?

Mitt skrivande tog fart. Fraser och ord pockade på, ville fram, sommarvärmen tryckte fram bokstäver som pormaskar ur en tonårshud.

Idéer flödade, orden kom. Fanns där, glimmade och gled ner. Karaktärer vaknade, blev till. Kom från tomma intet. Klev fram ur mörkret. Ville visa sig, ville vara med.

Härliga skrivarstunder vid tända ljus och sprakande brasa. Hårtussar slets mellan regnskur och sol. Höst gled över i vinter och vår. Novell följde på novell.

När datum för deadline var inne hade mina två noveller blivit till många och fler fanns i sinnet. Här var de, alla ville de vara med. Sju åkte in till korrekturläsning och sju fick det bli. Tre mikronoveller, en novell trilogi och en novell. Hopplös som jag är, kan aldrig hålla mig inom ramen för det givna.

Jag slog ihop mina händer. Pärla hade trätts på pärla, nu var det nära …
Stolt tryckte jag på skicka knappen, mina noveller var klara.

Idel Strålstjärna



tisdag 2 augusti 2016

En diamant rörde vid min själ ...

Författarkursen led mot sitt slut. Alla nya ansikten hade, på bara några dagar, blivit nya vänner att räkna med.

Jag minns hur jag suckande funderade över hur skrivandet skulle få möjlighet att leva vidare i vardagen, när Kim lämnade över sitt förslag. En möjlighet öppnade sig, unik, lockande och förtrollande. En omöjlighet som kunde bli möjlighet gnistrade framför allas våra ögon. En diamant som rörde vid min själ …

”Om ni vill, skriver vi två noveller var och ger ut en novellsamling tillsammans”, säger hon på det där enkla Kim-viset. Vi tittade förvånande på varandra. Skojade hon? 

Chockerande kröp drömmen in under skinnet. Sved, brände och gav ifrån sig värme. Värme av längtan. Hjälp! Skulle vi klara det? Trevande hördes våra trånande Ja-svar. Men hur hamnade Jag här? I allt detta? Var det vår gemensamma längtan som fört oss hit?

Tänk att få hålla sin egen bok i sin hand. Se sin egen text i boktryck. I boktryck! Skimrande svarta bokstäver glimmande. Bokstäver som kommit ifrån min egen hand. Vilken glädje!

FullSizeRender.jpg

Vi fick ett mål, en mening och en stor möjlighet,
och det kommer jag för alltid vara ödmjukt tacksam för.


Idel Strålstjärna

måndag 1 augusti 2016

Fjärde gåvan gav vingar ...

Jag öppnade dörren till Färgargården. 

Där satt de. Alla mina, så kallade, nya skrivarvänner. De som förväntades ha samma stora intresse som jag. Hade de där långhåriga, runda, smala, korthåriga, fräkniga, som satt runt bordet, samma skrivarbehov och längtan att formulera bokstäver? Få ord på pränt som jag? Hade de också berättelser att berätta som bara skrek att få komma ut? Något att säga och förmedla som bara pockar? En inre längtan att beröra och beröras?

Efter en kort presentation insåg jag nervöst. De flesta hade lång erfarenhet av skrivarbranschen och väldigt mycket mer med sig i sin väska än jag. Mina tankar och ord var säkert ingenting i jämförelse med deras vilda fantasi. Det skakade om. Gjorde mig och min vän ännu mer osäker. 

Vad gjorde vi där? Hade vi hamnat helt galet fel? Jag som bara var nyfiken, ville och trånade efter att lära mig skrivarkonsten. Längtan inom mig att få ner de där orden och bara få se dem på papper. Glädjas över hur bokstäverna glimmade tillbaka mot mig i en underbar skapande kedja, som bildade oemotståndliga meningar, berörande för mig och den som eventuellt ville läsa. Det var min längtan. Just då.

Underbara Kim tog oss precis där var och en befann sig, förflyttade oss med på vår egen resa genom författarlandet. Skapade vägar som gjorde det möjligt för oss alla att mötas och teckna magiska berättelser.

Vi lärde oss enormt mycket den där helgen. Vi skrev, vi svettades, vi grät, skrattade och rös. Övade dialog, händelser, gestaltning, skapade färg, form och frihet i vårt skrivande. Vår fantastiska Kim gav av hela sin trygghet, tilltro och kunskap. Gav oss plats att bara flyta runt i ett stort böljande hav av möjligheter för att finna oss själva i skrivandet. Gav oss utrymme att växa. För att finna glädjen, lusten, kreativiteten och möjligheten att få ner det som kokade inom oss på det sätt som vi själva kände blev bäst. Hon gav oss alla mod och framförallt mig en stor spark så självkänslan flög högt i takt med orden jag skapade.


En sen kväll visade jag henne en kort berättelse jag gjort sedan tidigare, som jag själv inte visste vad det var. Hon log med en underfundiga min och blicken fäst på min dator:
”Lotta, du har gjort en fantastisk mikronovell. Den är klar så här, du behöver inte göra något åt den. Den är jättebra”. Min haka hängde långt ner i golvet och häpnad vibrerade i hela min kropp.

Jag slog mig för pannan och log. Det var en mikronovell jag skrivit. Det var inget dravel. Det var något som var värt att läsas. Min tro på mig själv växte. 

Dagen därpå säger Kim med värme de där orden som jag aldrig kommer att glömma: 
”Jag sa till min man Jan igår kväll. Den där texten jag läste. Det var skrivet av en färdig författare ”. 

En gåva på mitt pärlband som gnistrade så stark var påträtt och mitt hjärta bultade starkare än någonsin …

https://www.youtube.com/watch?v=ap_pHPHcslQ

Idel Strålstjärna

fredag 22 juli 2016

En klassiker i storstan

Min dotter ville gå på Liseberg en dag. Då säger hon med en planerande inställning: "Vi stannar tills vi tycker det är roligt sedan går vi hem". En mycket storsint och sund inställning. En klassisk kommentar som sällan kommer glömmas. Så alla vänner idag önskar jag er en underbar dag och var du än befinner dig och vad du än gör i sommar-Sverige, stanna tills du tycker det är roligt! 

Sommar, sommar, sommar och sol önskar jag dig idag, 

Idel Strålstjärna

torsdag 21 juli 2016

Tredje gåvan - Att hitta glädje i skrivandet

"Jo, men det var ju något för oss. Den där kursen".

Kim M Kimselius skrivarkurs i Eringsboda. Den klickade, berörde och den uppslukade mig. Att hitta glädje i skrivandet - det måste väl ändå vara kärnan, essensen av allt skrivande. Eller?

Att skriva med glädje
Att skriva med glädje

Livet tog över. Hösten och Kung Bore kom med vinterkylan. Där fanns inte längre plats för drömmarna. För mellan dröm och verklighet saknades språngbrädan. Tills en vacker dag när majsolen åter sken in genom oputsade fönster och landade mitt på köksbänken. Språngbrädan vecklade ut sig helt av sig själv. Gåvan kom i form av min vän som fått impulsen att ta tag i det kreativa livet. Min vän ringer och säger de där magiska orden: "Jo men om vi skulle anmäla oss till den där skrivarkursen".

Så flöt pärla nummer tre i land. En gnistrande present som spred bubblande kolsyra i hela kroppen. Det var en gåva, en pärla, för själv hade jag inte fått ändan ur vagnen. Men nu tack vare händelse nummer tre så var vi anmälda till sommarens skrivarkurs 2015. Pärlbandet började fylla på sig ...

Bränslet till drömmen var tillsatt och vägen till Blekinge rak.

A simple band of gold
Wrapped around my soul ...

... Can´t You tell I got news for You
Sun is shining and so are You


Idel Strålstjärna

måndag 18 juli 2016

Hon sa Ja...

Har inte du också råkat ut för sådana där förunderliga händelser som man ställer sig undrande inför:  "Vad hände nu?". Man ställer sig själv frågan: "Hur gick det här till?".

Just nu är jag inne i en sådan där krumbuktig resa. Där pärlor på ett pärlband bara dyker upp helt oväntat från en rad olika håll. Magnerverna hoppar av iver och livet är så spännande så jag bara ställer mig frågan igen. För hundrade gången. Hur kunde det här hända mig? Som Lisa Nilsson sjöng en gång. " Någon däruppe måste ha sett mig och tyckt att nu så är det väl ändå hennes tur ". "Lycklig, lycklig" sjöng en annan nationalskald vid namn Ulf Lundell och ja, det är precis vad jag är. 

Men nu mina vänner,
Så här började pärlbandet... 


Biljetter för två...


För drygt ett år sedan vann jag, som "av en händelse", två biljetter till bokmässan i Göteborg. Pärla nummer ett. Hur kunde det bara hända? Jag en vinnare ...Som bokmal och ordälskare har jag alltid velat åka på bokmässan, men på något sätt har bara det i sig, varit något ouppnåeligt. Knäppt jag vet, en sådan enkel sak.


Hon sa Ja ...


Med biljetterna i handen satt jag hemma på min kammare och funderade. Vem, vem,vem ville följa med? Vem var lika toknördig som jag? Vem ville hålla mig i handen, den där långa resan, till den stora, stora staden. Då, bara fanns hon där. Hon som sa ja. Hon som gjorde resan möjlig. Hon bara kom med skimmer och lyster och skratt i blicken. Hon som ingav styrka, trygghet och hopp. Pärla nummer två.   

Med tom Karbinväska gav vi oss av mot den bokbubblande mässan i Göteborg. Tafatta tog vi småsteg mot den stora vida bokvärlden. Där var den, bara låg där och väntade. I den enorma byggnaden fick vi uppleva atmosfären av alla författare, bokklubbar, förlag och hoppsan. Där stod jag och frågade förlag efter förlag. Hur går det till att bli publicerad? Jasså, ni har sådana tjänster. Hur går det till? Jaha, ja. Vi stötte på författare som hade skrivkurser och det lät så roligt, men något drev oss vidare. Min vän och jag pep runt och snubblade på Kim M Kimselius. Pärla nummer två. Jösses, har du för övrigt inte läst något av henne, gör det. Jag läste " Jag är ingen en häxa " och jag vet att båda mina barn och jag satt med andan i halsen innan den boken var slut. Något klickade och Där på Kims bokbord låg en skrivbok " Att skriva med glädje ". Den hamnade snabbt i min hand. Givetvis ville jag ha boken signerad. OCH där och då nämner hon, den där stora kända författaren, att hon höll skrivarkurser och en ny var planerad till sommaren. Vännen och jag tittade på varandra. Kunde det vara något för oss? 

Idel Strålstjärna

torsdag 14 juli 2016

Jag är född i en vinbärsbuske

Om du placerar mig i doften av en vinbärsbuske förflyttas jag omedelbart tillbaka i tiden.


Min barndoms somrar tillbringade jag på landet hos bästa farmor Alice och farfar Carl. Det var sjuttiotal och de levde fortfarande delvis på sitt jordbruk. Här fanns jordgubbar, hallon, röda vinbär, svarta vinbär och vita vinbär. När allt skulle plockas dök mina gammelfastrar upp, glada i hågen över att få tjäna en extra slant. 

Mitt i allt detta plockande fick jag glädjen att lära mig sjunga visor och skillingatryck, svensktopps låtar av Stefan Borsch som "Vid en liten fiskehamn" och "Sissi": Jag grät floder av sorg över handling, hjärta och smärta innan Sanna Nielsens "Till en fågel" gjorde entré och räddade upp det hela. När sommarbarnen tyckte allt blev för tråkigt föste de ut mig på övre balkongen, som hade utsikt över alla vinbärsbuskar. Där fick jag sjunga min favorit, "den lilla vita duvan", som sjöng för fred och frihet.

Här fick man också höra orden. Meningarna som byggde historier och berättelser om andra världar. Om djur och människor, fjärran och nära, då och nu. Sagor och berättelser som skapade spänning och nyfikenhet. Kvinnorna delade sina historier och berättade sanna och uppdiktade händelser, skapade gemenskap. Trollband. Det var magiskt. Fattigt kan tyckas, men det var rikt. Jag är djupt tacksam över min barndom i vinbärsbuskarna. 

Idel Strålstjärna

Men nu är jag nyfiken, vill veta, hur var din barndoms sommrar? Skriv gärna och kommentera