Ja, det är sant och helt otroligt jätte jätteverkligt!

Två dagar till ...två dagar, två dagar!!!

Om två dagar finns boken "Färgargårdens andar", novellantologin där jag medverkar, rykande färsk för leverans på både adlibris och bokus.



Själv har jag inte fått mina exemplar från förlaget ännu, men det sägs att de är på väg.

Å vad jag längtar, det skall bli så spännande att få hålla i den här boken. Känna tyngden, sticka näsan i bladen, andas in trycksvärtan. Känna den där rysningen ur den underbara tanken att en del av mig finns därinne.

Jag, en del av dessa fantastisk starka kvinnor som har lämnat sina avtryck i form av sina noveller.  Jag är mäkta stolt och andäktig inför vad som skapats mitt framför mina ögon. Jag undrar just vad min gamla svenskalärare skulle sagt om hon såg mig nu. Hon som rättade mina uppsatser. De som var sida upp och sida ner. Fulla med obegriplig felstavad barndomsfantasi. Jag kan inte låta bli att låta en liten liten känsla av seger smyga sig in, trots allt.

Nu hoppas jag innerligt och önskar och längtar att också du förstås vill läsa och att du i alla fall är lite lite nyfiken ...

Måndagskram

Idel Strålstjärna

Jag kom ut ur garderoben ...

Har du också en inre spärr som bromsar dig att verkligen uttrycka det du brinner för?  En spärr som hindrar dig från att uttala det du står för eller det du skulle vilja göra?

För mig har det varit svårt att verkligen tro på mig själv och det jag gör. Tro så mycket att jag vågat uttrycka de tre magiska orden:

”Jag är författare”.

För vad skulle folk tro? Säga? Att hon är någon som tror sig kunna något? Aj, vemmeligen hur illa skulle det inte låta? Slå sig för bröstet och tro sig vara bättre än någon annan! Det är väl ändå bättre att knipa igen och aldrig erkänna. Bäst så.

Aj, aj, aj.  Så var jag där igen, som många med mig, den där Jante. Någon som sett honom. För det måste väl vara en han, eller? Att han aldrig skulle kunna gå och lägga sig, helst dränka sig, i en slaskig geggig göl och aldrig komma upp igen. Hur kan någon som ingen sett få ta så stor plats och påverka så många? Kan man skicka en lönnmördare på ett sådant fall?

I veckan hände det magiska. En kvinna kom fram och frågade:

”Är du författare`? Jag har läst på facebook …”

och döm om min egen förvåning när jag öppnade min dörr och hörde mig själv svara:

"Javisst, och det är så fantastiskt roligt!”

Det mina kära läsare kom direkt från mitt hjärta utan att jag hann tänka. Jag kom ut ur garderoben och det kändes helt underbart. Blev varm i hela kroppen och jag la märke till hur jag växte när jag kunde stå för det som faktiskt är jag. Så nästa gång du träffar mig:

"Fråga mig och jag skall svara".

Önskar dig en underbar söndag!

Idel Strålstjärna

Jag vill ha din man ...

"Jag vill ha din man", säger jag till kvinnan över disken och blinkar med båda ögonen. 
Hon blirar lätt på mig med sina underfundiga samtidigt som en lätt rodnad slår upp på hennes redan rosiga kinder. 

Mannen bakom mig i kassan tittar nyfiket. Med tanke på vår stora åldersskillnad skulle jag tro att han funderar på hur det gick till. Eftersom det åtminstone bör skilja minst, jag säger minst för att vara på den säkra sidan, trettio års skillnad mellan kvinnan och mig, förstår jag honom. Det ser till och med ut som om hans tankar fluktar runt omkring hur han skulle kunna sälla sig till det nätverket. Som lyckas fånga så unga kvinnor. "Vilseledd av falsk reklam", tänker jag snabbt och ger mannen bakom mig ett snävt ögonkast.

Barnet inom mig viker sig av skratt medan jag själv i hypnosliknande takt öppnar munnen utan att få fram en stavelse. Det hysteriska i situationen späs ytterligare på när den strama kvinnan bakom disken föder fram. "På vilket sätt menar du att du vill ha honom?" Hastigt ser jag en bild framför mig. En man av tiden välbevarad, serverad på silverbricka med ett gnistrande äpple i munnen och grädde på toppen av hela härligheten. Ja, det vill säga inte på den härligheten.

Mitt inre är i uppror. Det inre barnet ligger dubbelvikt och slår sig på knäna. Stämbanden som normalt sett brukar vara väloljade har fullständigt kört slut på smörjmedel. Mitt levande frysta jag signalerar obehag och varningsklockorna är påslagna. De signalerar för fullt. Beteendefel, beteendefel, beteendefel. Därför försöker jag på något sätt styra in mina tankar på någon form av autopilot så att ljud kan komma fram ur min lekamen. Vad hjälper det. Tydligen helt stängt på bolaget idag och ingen hemma. 

Kvinnans röda färg har stegrats ytterligare några grader. Långa välmanikyrerade låtsasnaglar trummar på kassadisken. För dagen uppmålade i ljust lila. Min tunghäfta släpper äntligen och jag få fram: "Jag skulle bara vilja be, jag skulle bara vilja behöva, jag skulle behöva, kan jag få, skulle du tro att det skulle vara möjligt med juridisk hjälp av din man? Ingenting annat".

Fy sjutton för att göra ärenden på fredagar! 

Idel Strålstjärna

Du ska inte tro det blir sommar...

Du ska inte tro det blir sommar… men det vad precis vad det blev det ...

Augusti 2016

Boken, mina kära läsare, antologin, ”Färgargårdens andar”, i vilken jag deltar, med inte mindre än sju noveller, befinner sig, i detta nu, för tryckning. Vårt gemensamma sommarbarn har bearbetats under en tid på förlaget och är på väg att födas. Den finns nu att förhandsbeställa på adlibris och bokus. Kan du fatta, jag förstår det knappt själv, den finns!

Hjärtat dunkar av ett flimrande lyckorus, dimman ligger tät framför mig, jag håller andan fast jag lever, jag lever så in i norden!

Idel Strålstjärna

Vi återkom till brottsplatsen ...

Juli 2017

Det närmade sig med stormsteg, boken hade fått ett utkast, vi hade fått tillgång till utkastet och vi var på väg mot redigeringshelgen. Det var dags för sista dansen, sista chansen …

Vi återkom till brottsplatsen. Färgargården i Eringsboda.

En slutlig möjlighet till justering och redigering. Kontroll av envisa små ord som ville tränga sig in i texten. Se med nya ögon på våra texter som varit iväg på korrekturläsning. Höra varandras texter. Njuta av gemenskapen och kasta oss in i nya skrivarplaner.

Det magiska hände. Vi blev ett med vårt skrivarprojekt, Färgargårdens andar. Vi levde med Färgargårdens andar, andades Färgargårdens andar, skrattade och grät med Färgargårdens andar. Svettades med Färgargårdens andar. Fram kom det slutgiltiga resultatet.

Boken var klar för sättning och tryckning, det var nu eller aldrig. Allt var på sin spets, som jag såg det frammatat av pärlbandet.

Vi var alla ivriga, satt med bultande hjärtan, knutar i magen och bultande underliv. Fångade i en stormvind. Vårt älskade barn var på väg att födas och vi var mammor med blödande hjärtan. Vi ville vårt älskade barn det allra bästa och det värkte att släppa taget.  Vi hade turen och fick den bästa barnmorskan av dem alla …

Idel Strålstjärna

Färgargårdens andar föddes ...

Jag sög in ett djupt andetag. Smakade på det. Såg förundrat stjärnan i det blå. Vår novellsamling, vår antologi som hade fått ett arbetsnamn. 

Färgargårdens andar 

Vad det fantasi eller vad det verklighet?

Mitt skrivande tog fart. Fraser och ord pockade på, ville fram, sommarvärmen tryckte fram bokstäver som pormaskar ur en tonårshud.

Idéer flödade, orden kom. Fanns där, glimmade och gled ner. Karaktärer vaknade, blev till. Kom från tomma intet. Klev fram ur mörkret. Ville visa sig, ville vara med.

Härliga skrivarstunder vid tända ljus och sprakande brasa. Hårtussar slets mellan regnskur och sol. Höst gled över i vinter och vår. Novell följde på novell.

När datum för deadline var inne hade mina två noveller blivit till många och fler fanns i sinnet. Här var de, alla ville de vara med. Sju åkte in till korrekturläsning och sju fick det bli. Tre mikronoveller, en novell trilogi och en novell. Hopplös som jag är, kan aldrig hålla mig inom ramen för det givna.

Jag slog ihop mina händer. Pärla hade trätts på pärla, nu var det nära …

Stolt tryckte jag på skicka knappen, mina noveller var klara.

Idel Strålstjärna

En diamant rörde vid min själ ...

Författarkursen led mot sitt slut. Alla nya ansikten hade, på bara några dagar, blivit nya vänner att räkna med.

Jag minns hur jag suckande funderade över hur skrivandet skulle få möjlighet att leva vidare i vardagen, när Kim lämnade över sitt förslag. En möjlighet öppnade sig, unik, lockande och förtrollande. En omöjlighet som kunde bli möjlighet gnistrade framför allas våra ögon. En diamant som rörde vid min själ …

”Om ni vill, skriver vi två noveller var och ger ut en novellsamling tillsammans”, säger hon på det där enkla Kim-viset. Vi tittade förvånande på varandra. Skojade hon? 

Chockerande kröp drömmen in under skinnet. Sved, brände och gav ifrån sig värme. Värme av längtan. Hjälp! Skulle vi klara det? Trevande hördes våra trånande Ja-svar. Men hur hamnade Jag här? I allt detta? Var det vår gemensamma längtan som fört oss hit?

Tänk att få hålla sin egen bok i sin hand. Se sin egen text i boktryck. I boktryck! Skimrande svarta bokstäver glimmande. Bokstäver som kommit ifrån min egen hand. Vilken glädje!

Vi fick ett mål, en mening och en stor möjlighet,

och det kommer jag för alltid vara ödmjukt tacksam för.

Idel Strålstjärna

Fjärde gåvan gav vingar ...

Jag öppnade dörren till Färgargården. 

Där satt de. Alla mina, så kallade, nya skrivarvänner. De som förväntades ha samma stora intresse som jag. Hade de där långhåriga, runda, smala, korthåriga, fräkniga, som satt runt bordet, samma skrivarbehov och längtan att formulera bokstäver? Få ord på pränt som jag? Hade de också berättelser att berätta som bara skrek att få komma ut? Något att säga och förmedla som bara pockar? En inre längtan att beröra och beröras?

Efter en kort presentation insåg jag nervöst. De flesta hade lång erfarenhet av skrivarbranschen och väldigt mycket mer med sig i sin väska än jag. Mina tankar och ord var säkert ingenting i jämförelse med deras vilda fantasi. Det skakade om. Gjorde mig och min vän ännu mer osäker. 

Vad gjorde vi där? Hade vi hamnat helt galet fel? Jag som bara var nyfiken, ville och trånade efter att lära mig skrivarkonsten. Längtan inom mig att få ner de där orden och bara få se dem på papper. Glädjas över hur bokstäverna glimmade tillbaka mot mig i en underbar skapande kedja, som bildade oemotståndliga meningar, berörande för mig och den som eventuellt ville läsa. Det var min längtan. Just då.

Underbara Kim tog oss precis där var och en befann sig, förflyttade oss med på vår egen resa genom författarlandet. Skapade vägar som gjorde det möjligt för oss alla att mötas och teckna magiska berättelser.

Vi lärde oss enormt mycket den där helgen. Vi skrev, vi svettades, vi grät, skrattade och rös. Övade dialog, händelser, gestaltning, skapade färg, form och frihet i vårt skrivande. Vår fantastiska Kim gav av hela sin trygghet, tilltro och kunskap. Gav oss plats att bara flyta runt i ett stort böljande hav av möjligheter för att finna oss själva i skrivandet. Gav oss utrymme att växa. För att finna glädjen, lusten, kreativiteten och möjligheten att få ner det som kokade inom oss på det sätt som vi själva kände blev bäst. Hon gav oss alla mod och framförallt mig en stor spark så självkänslan flög högt i takt med orden jag skapade.

En sen kväll visade jag henne en kort berättelse jag gjort sedan tidigare, som jag själv inte visste vad det var. Hon log med en underfundiga min och blicken fäst på min dator:

”Lotta, du har gjort en fantastisk mikronovell. Den är klar så här, du behöver inte göra något åt den. Den är jättebra”. Min haka hängde långt ner i golvet och häpnad vibrerade i hela min kropp.

Jag slog mig för pannan och log. Det var en mikronovell jag skrivit. Det var inget dravel. Det var något som var värt att läsas. Min tro på mig själv växte. 

Dagen därpå säger Kim med värme de där orden som jag aldrig kommer att glömma: 

”Jag sa till min man Jan igår kväll. Den där texten jag läste. Det var skrivet av en färdig författare ”. 

En gåva på mitt pärlband som gnistrade så stark var påträtt och mitt hjärta bultade starkare än någonsin …

https://www.youtube.com/watch?v=ap_pHPHcslQ

Idel Strålstjärna